Fick ett uppdateringsmail från Heart to Heart, organisationen jag jobbade för i Tanzania. Jag kom då på att det var ett tag sen jag var inne på deras hemsida.. så nu sitter jag här med blöta kinder. Har läst Ewouts dagbok och känner igen saker som hände under den tid då jag var där. Blir så känslig när man pratar med andra som varit där, eller som nu, läser om det. För det blir så mycket mer verkligt då. Jag tycker fortfarande att det är svårt att känna något när man själv sitter och berättar för andra som inte varit där. För det går liksom inte att återberätta. Men när jag läster Ewouts dagbok blir jag så rörd av att bara veta att han verkligen vet hur det är... 

Jag kommer ihåg att jag tittade på en liknade bild från daghemmet på Heart to Hearts hemsida innan jag åkte. Det är så läskigt att titta på den nu när man kan alla barnen på bildens namn, man kan deras historia, hur de pratar och har själv ätit på de där plast och metalltallrikarna...

Jag saknar ihjääl mig!!! :'(   <3

Kolla in deras hemsida du också: http://www.yatimaheart2heart.se/

                                                                                                   /Js