Varför tillåter man sig leva på andras villkor? Hela tiden? Så vill man inte säga ifrån för hårt för man vill så gärna hålla kvar, samtidigt som man vet att det aldrig kommer att ändras. Du vet precis vad personen kommer svara eller inte svara. Men på något sätt accepterar du det, visst du skriker jävla idiot, men eftersom du inte gör någonting åt det så accepterar du det.

Du försöker att inte se det som någon grej och att allt det här inte betyder nånting. Att du kan ta det här lätt. Men varför ligger du då och vänder och vider dig i sängen om nätterna?

Det är sjukt svårt, men du måste få ett slut på det här. Det går inte att leva på andras villkor. Jag vet du aldrig annars skulle acceptera det. Nu gör du det bara för att allt det här har blivit en grej som du inte kan släppa taget om. Och jag hör dina argument om att du aldrig fick en chans och att ni typ inte ens fick träffas. Men för din skull, försök att släppa taget! Du om någon borde väl veta att det vidriga orden Det går över... faktiskt stämmer.

/Js