Jeanskvällen blev lyckad! Så kul att vara alla samlade, vi är ett skönt gäng! Har dock ont i pekfingrarna (mer ont än vanligt, arbetsskada you know) efter alla jeans man skulle försöka tränga på sig. :P

Jag fick en liten funderare påväg hem... som en flashback till mitt egna beteende för några år sen. Det är läskigt och skrämmande, faktiskt ännu mer läskigt och skrämmande när det inte handlar om mig. Då det inte är jag som bestämmer och har kontrollen över handlingarna. Nu är det helt plötsligt jag som är maktlös, otillräcklig och rädd. Jag vet liksom inte riktigt hur man gör.. jag vet ju bara vad jag vill att andra ska göra för mig.

Jag har också förstått att jag har mognat i mina egna tankar. Det är många som har det värre än mig och värre än vad de erkänner för sig själva. Jag har lust att bara ruska om dom och skrika "det blir inte bättre, sluta hitta något att skylla på, allt sitter bara i ditt huvud det är inte den verkliga verkligheten, du lever i din verklighet som är så levande för dig men det är ingenting vi andra vet!!!" Och för att kunna komma ur sin egen "overkliga verklighet" så måste man få proffessionell hjälp. Kompisar, pojkvän, mamma och pappa räcker inte till, dom kommer heller inte att orka bära din börda. Man behöver inte vara helt psykiskt störd för att söka hjälp!! Det är inget konstigt. Bara ett moget och rättvist val. Ett steg i rätt riktning.. får jag hjälpa dig att ta det steget?

/Js