Har haft en sån där dag igen då jag tänker mycket på Matanana, alla barnen, hur dom mår (vilka som forfarande lever) och hur mycket jag skulle vilja åka tillbaka. Jag känner mig hjälplös här hemma och önskar att det inte var så dyrt att åka tillbaka..

Projektet jag jobbade på har fått igång sin hemsida på riktigt nu. Har fått ett mail där de frågar om jag kan berätta om mina upplevelser, det var några månader sen jag fick mailet men jag har fortfarande inte svarat. Inte för att jag inte vill, mest för att jag inte kan. Vad ska jag skriva?! Att jag aldrig glömmer stanken av fattigdom och sjukdom?!! Det är på något sätt en "leende misär". Det är i våra västeländska ögon en misär där livet känns hopplöst, men deras munnar ler samtidigt som deras ögon är blanka och magen är uppsvälld av svält eller Ugali..

Läser igen lite i min dagbok jag skrev när jag var där. Är så glad att jag har den nu. Skrev varje dag och det blev ungefär 100 sidor! Så kul att ha alla minnen samlade. Men jag kan inte låta bli att gråta varje gång jag läser det. Jag vill så gärna få med mig någon ner till Tanzania så nån mer kan få uppleva det jag har upplevt!!!

Gå in på Yatima - Moyo kwa Moyos hemsida och läs mer om projektet, jätteintressant!! Så sjukt att surfa runt på hemsidan och se bilder på barn man kan namen på allihopa och platser man lekt på som känns så långt borta.

Alfa har smörjt in sig med vaselin och gjort sin fin :)

Witness käkar sockerrör, mumma!!

Alfa har världens längst ögonfransar och jag ska nog aldrig klaga på mina tänder igen..

Lunch "matsalen", alla sjunger innan de får ugali och bönor.

Världens bästa resa !

/Js