Det amerikanska psykiatrikerförbundet definerar panikångest i den fjärde upplagan av ”Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders” (DSM – IV) så här:

“En panikångestattack är en period av intensiv rädsla och obehag, som brukar associeras till ett antal olika somatiska och kognitiva symtom”. Det är vanligt att attacken har en plötslig start, som byggs upp till maximal intensitet inom 10 till 15 minuter. En attack varar sällan längre än 30 minuter. 

Det är inte ovanligt att personen vill fly från platsen när attacken kommer – speciellt om de fysiska symtomen är starka. När någon upplever en panikångestattak för första gången, uppsöker de ofta ett sjukhus eller en akutmottagning i tron att de har fått en hjärtattack. De tror att de håller på att dö. 

Symtom vid panikångest:
Hjärtklappning
Svettningar
Skakningar
Andnöd
Kvävningskänslor
Bröstsmärtor
Sväljsvårigheter
Kväljningar eller problem med mag – tarmkanalen, diarré
Yrsel eller kittlande känslor
Känsla av kyla, rodnad eller värmevågor

Panikångestattackerna skiljer sig från andra typer av ångest genom sin intensitet och plötsliga, episodiska natur. Panikångest kan vidare karaktäriseras av att attacken startar plötsligt – vanligtvis, men inte alltid i en viss typ av situation.

Att framkalla fysisk smärta är för många självskadare en metod, ett verktyg för att distrahera sig från själslig smärta. Den fysiska smärtan är lättare att "ta på", den så att säga kanaliserar de överväldigande negativa känslorna personen upplever. En del hävdar också att det skapar en rensande och på så sätt terapeutisk effekt av att se blodet rinna ur kroppen. Smärta i kroppen utlöser även endorfiner, vilket ger självskadaren en kick och en känsla av lugn och trygghet, vilket också kan förklara den beroendeframkallande risken i det hela. Självskadebeteendet ger även personen en möjlighet att plåstra om sig själv efteråt, vilket hos många också skapar en känsla av trygghet och självständighet.

/Js