Citerat ur Ann Herberleins självbiografi "Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva".

"Vem ringer man när man inte orkar leva? Vem ringer man när man inte vill leva? Observera min formulering, den är viktig. Jag har inte någon längtan efter att dö. Jag vill inte dö. Jag åtrår inte döden. Jag är ingen Werthertyp, ser inte självmordet som någon radikal frihet i någon existentialistisk mening. För mig är självmordet snarast en tvångstanke. Nej. Jag längtar inte efter att dö. Det är livet jag inte klarar av.

......

Man ringer inte sin mamma eller sin bror. Det är onödigt. Dramatiskt. Dumt. Det är inte det att jag är ensam. Jag har vänner. Några riktigt nära och goda vänner, människor jag eventuellt älskar. Jag är rädd om mina vänner. Jag vill inte skrämma dem jag älskar.

Man utsätter inte människor för sin ångest, för sin livsleda, för sina självmordstankar för att det så lätt missförstås. Det uppfattas så lätt som en anklagelse. Som ett uttryck för missnöje. Som klander. Som krav. Som om det är hans eller hennes fel att just jag har ångest. Som om det är på grund av något som just hon eller han sagt eller gjort eller inte sagt eller gjort som jag inte orkar leva (så enkelt är det nu dessvärre alltför sällan). Som om man vill ha något. Som om man vill ha väldigt mycket av den där stackaren som tvingas lyssna; en anledning att leva. Det är att begära mycket. Det är att beära alldeles för mycket. Därför ringer jag inte någon när jag inte orkar med mig själv. När ångesten blir för stor. När jag inte orkar leva mer."

Ann Heberlein

Köpte fyra stycken pocket böcker idag och började mala igenom den jag citerar ovan. En bra och lärorik bok, jag sitter mest och nickar instämmande.

/Js