Så sitter man hemma i en kall lägenhet på söder, regnet öser ner och trots att jag fortfarande har finklänningen på mig från igår så sitter jag här leendes och känner jag mig alldeles varm. För jag lyssnar på "Jag har gått inunder stjärnor" och tänker på vilken underbar, stor och minnesvärd dag det var igår. Världens finaste syster blev igår fru Brandström.

 

Jag kom till Dalarna redan i torsdags kväll för att kunna vara på plats tidigt på fredagsmorgonen för att förgylla den mycket söta men fururika bystugan där bröllopsmiddagen och festen skulle hållas ett dygn senare. Men innan middag och fest måste det ju finnas något att fira...

 

Efter blommorna var utplacerade i bystugan på lördag förmiddag och därmed mitt jobb som dekoratör klart (check) så åkte vi hem till Fanny och Anders. Mamma ville se Fanny innan vigseln så att hon inte skulle bryta ihop totalt. När Fanny möter oss med sitt supersmile och glada "HEJ HEEEEEJ" (med en lite mer nervös ton än vanligt) i dörren till deras lilla Djuråshus var det enda jag kunde tänka "Jag har världens vackraste syster!" Alla familjekrockar, mattankar och outfitosäkerhet var bortblåsta lika snabbt som min första tår för dagen rann ner för min kind. Efter att Anders kommit hem från Emil där han har gjort sig minst lika stilig, utbrustit: "Men ååå, vad fin du är" och gett Fanny vad jag antar världens varmaste, lyckligaste kram (tår nr.2) börjar vi röra oss bort mot Älvmötet där själva vigseln ska hållas.

 

 

Borta vid Älvmötet står det massa släkt och vänner. SMHI lovade regn hela dagen, men felade på några timmar, de timmarna vi stod ute och såg herr och fru Brandström vigas. Vigselförättaren Tette var urmysig, sa väldigt vettiga saker och slopade allt vad gud heter. Det kändes väldigt "dom". Men innan det där "ja":et skulle komma tog Anders allt mod man kan samla under ett liv och framförde en låt på gitarr och sjöng. Här kom mitt första hulkande gråt. Det var helt fantastiskt, både att höra och se honom sjunga rakt till Fanny, men också att se min syster få ta emot denna skönsång med ett skratt-blandat-hulkande-gråt. Publikens jubel!! Dags för själva vigningen och vittnena kallas fram (jag och Mamma-Karin). Mina ben darrade som asplöv och tänderna var helt klart alldeles för torra. Men ett "ja" blev det, check! Som om inte det skulle vara nog så tar Olle fram gitarren och Micke och Mia tar varsin mick. De framför tillsammans låten: "Jag har gått inunder stjärnor" helt, helt fantastiskt vackert och ännu några kinder blev tårfyllda. Så var det ris-kastning och fotografering alá bröllopsfotografen.

 

"Where are you going"

"Jag har gått inunder stjärnor"

 

Rejält nerkylda begav vi oss till Bystugan där hela sällskapet hunnit förse sig med champange när jag, Emil och Brudparet kom. Det hurras, skålas och paxas platser vid middagsborden. Första talaren, brudens (och också min) far för kvällen presenteras av kvällens utomodentliga toastmaster, Micke. Då kom mitt första hysteriska gråt... och jag var inte ensam, alla känslor på een och samma gång. Jag kunde inte äta mer och var också så sjukt nervös för att jag visste att jag var talare nummer två. Efter ett tag orkar jag inte mer, får tillslut Mickes uppmärksamhet och hintar om att "nu vill jag ha ordet!"

 

Ordet blir mitt, jag ställer mig upp och tänker bara "svimma inte, svimma inte, svimma inte" (de hade nämligen inte varit jätteförvånande). Jag klarade mig utan att falla ihop, men gråten kom på precis den mening då de kommit alla de gånger jag övat hemma. Går liksom inte att stoppa! För det är med den meningen jag klär av mig helt, river allt vad stolthet och murar heter och pratar rakt från hjärtat. Men jag är glad och lättad att jag gjorde det, det var världens bästa syster värd och jag kunde efter ett tag samla mig och få tillbaka aptiten. Det var många fler talare efter mig, alla väldigt bra och de var en enda stor gråtfest.

 

Systra mi <3

 

När vi gråtit, skrattat, lekt och ätit cupcakes roddades borden bort och Anna Ihlis tog plats på scenen. Helt fantastiskt verkligen! Det började dansas en del och moster Carinas danskarriär kom till nytta än en gång, samtidigt som jag och Mikaela mest såg ut som körtjejer.

 

 

Anna Ihlis har kört en bonuslåt efter ett klassisk "en-gång-till" jubel och vi är alla (iaf vi dansanta tjejer längst fram) väldigt varma men är sjukt taggade för mer dans. Så efter en vindpust är vi inne på dansgolvet igen, den här gången till spotify. Vi har det alla väldigt bra till det helt plötsligt är några jävla punkare som promt ska bryta vår fina stämning. Det är Mimikry, bandet Anders är gitarrist i, som vill säga några ord.

 

De bräker på dalmål, säger endel jäkligt bra och roliga saker och framför även en liten låt de satt ihop för herr och fru Brandström. Man kan ju inte annat än att älska dessa (också dom gråtande och känsliga) punkare. Och om de nu var möjligt så blir stämningen ännu bättre och Spotify är tillbaka igen.

 

Och där parkerar jag mig, på dansgolvet. Vindpust, dansgolv, vindpust, dansgolv... Skjutsen kommer och det är dags för hemgång, eller..? Systrarna Naula vägrar gå med på detta och anser att om jag går så försvinner Fannys själ från Bysugan och försäkrar mig om att jag har en sovplats och skjuts dit. Var väl inte skitsvårövertalad och stannar på dansgolvet.

 

Det var en av de mest fantastiska dagarna i mitt liv. En dag jag aldrig någonsin kommer att glömma! Nu har Fanny en egen familj tillsammans med Anders och ingen kan vara mer stolt, glad och tacksam över att få vara en del av den än vad jag är.

 

Tack för jag fick vara med och uppleva eran dag, Jag älskar er!

 

/En fortfarande mycket rörd mellansyster som kanske fäller sin sista tår över det här bröllopet i just denna stund