Ja, det var med skräckblandad förtjusning som jag tog hissen ner till friskis för att gå på mitt första träningspass på över ett halvår. Tänk så mycket jag har längtat och tjatat på att få börja träna igen så när dagen väl är här så blir jag helt nervös och livrädd. Kände efter i hela kroppen om jag verkligen inte var sjuk, men nej, frisk som en nötkärna.

Jag ställde mig nervöst men armarna i kors ganska långt bak. Men så fort första uppvärmningslåten kom på och 80 motionärer börjar trampa i takt så kan jag inte låta bli att le. Ruset håller i sig hela passet och jag orkar det förvånansvärt bra. Bra på flera sätt, mest nöjd är jag för att jag INTE gav allt. T ex

Att jag inte gjorde uppvärmningen till den värsta syretoppen

La inte på armar på alla övningar

Tog inte i mer under syretoppen då det känns som man ska dö och se det som att det är en "last-chance-workout" (som i Biggest Looser)

Gjorde inte intensiv-övningar istället för medel

Gjorde inte nedvarvningen till benstyrka (passar annars väldigt bra i både puls och övningar...)

Lät mig själv vara med på avslappningen istället för att köra extra styrka med hantlar och band

osv osv osv

Det är lustigt när man ska gå och träna med inställningen att INTE ge 100%. Kändes jättekonstigt att bara göra exakt som ledaren. Men jag antar att det är en form av träning det med, iaf för mig. Nu hoppas jag att det blir ett till sånt här stabilt pass nästa vecka :) Och att jag kan gå imorgon... haha!

/Js