Jag vet inte ens hur jag ska börja beskriva den här kvällen. Eller jo, jag kan börja med att berätta att jag varit och sett Maria Mena på Södra teatern tillsammans med mamma och Fanny. Men sen då..? Det var så fantastiskt, jag vet liksom inte riktigt vart jag ska ta vägen. Hon öppnade med låten "Viktoria" som fick mig till tårar på en gång. Hon var så charmig att man bara ville plocka med henne hem. Hon kändes så äkta, tacksam och sjukt musikalisk.

 

 

Eftersom konstertern var på Södra teatern och alla satt ner så blev det en väldigt intim liten spelning, även om jag hade sjukt svårt att sitta still i min stol på rad tre. Men det blev en häftig effekt av det också, det blev liksom som en en-mans-show samtidigt. Hon var så personlig och berättade vad som fått henne att skriva vissa låtar osv. Det gjorde att vissa låtar (för mig) fick en större betydelse och jag lyssnade på texten på ett helt annat sätt. MAGISKT!

 

Några exempel är: "Am I Supposed to Apologize?" som hon skrev efter att hon fått kritik från sin förra skiva (Cause and Effect) som kritikerna ansåg var "för ärlig". Texten i låten fick så mycket större betydelse:

 

I wrote a song, a journal
Gave it to the world
Told the story
Of when I was just a girl 

You criticized my choice
To stand up to my past
To give the pain a voice
So that it too could pass

But I felt brave
And filled with pride as I let go
Of bitterness that wouldn't leave or let me grow

And I will spend a lifetime
Trying to understand
Why someone sharing my bloodline
Would not lend me their hand

Am I supposed to apologize?
Am I supposed to apologize?

 

Eyesore handlar om hennes anorexia. Hon nämner den i fler av hennes låtar men den här är speciellt tillägnad till den perioden. Den blev också väldigt stark, främst i de mer instrumentala bitarna, såå mäktigt!! Då var de inte ett enda hårstrå på kroppen som låg som de skulle.

 

Sorry blev också så himla söt när hon på sitt otroligt chamriga vis berättade om hur hon en gång blev kär i sin bästis och hur det inte var besvarat och om hur hon önskade och trodde att det onda skulle gå bort om hon bara fick säga det högt. "Det gjorde det ju inte, men det blev en fin liten sång"

 

 

 

Så har vi ju Nevermind Me som är en av hennes lite äldre låtar, blev så glad att hon ens körde den. Den kommer alltid kommer vara lite speciell för mig. Dels för att den är så himla bra, men mest för att jag lyssnade på den väldigt mycket med en mycket speciell pojke. Hoppas han har lika måna fina minnen till den här som jag :)

 

 

 

 

Hur ska man kunna sova nu?? Lyckoruset strömmar i mig, fortfarande... fantastiskt.

 

Inatt ska jag sova leendes...

 

/Js