Ojojoj vad de kokar inom mig nu. Tittade på det här klippet ungefär 5 minuter efter att jag sett "Dyngkåt och hur helig som helst" av Mia Skäringer. Jag tycker att den här debatten om de påtvingade förebildensrollen på tjej-bloggare är väldigt intressant. Det var närstan komiskt att höra Quetzalas taffliga argument för att det är okej att lägga ut vilka droger man tar, vilka bantningspiller som funkar bäst och att göra en parodi på Egoboost som heter Emoboost, precis efter jag sett Mia Skäringers en-mans-show. Den skildrar verkligen den mörka sidan av livet, den såkallade "fula verkligheten", men hon gör det på ett sätt som blir okej. Inte bara för att hon använder sig av väldigt mycket humor utan för att hon gör det på ett sätt som på något sätt blir peppande och förmedlar det på ett sådant sätt som gör att man förstår hur patetiska vissa tankar kan vara. Det blir ingen uppmaning eller hets till droger eller självsvält.

För självklart tycker jag att man inte ska måla upp livet som om man lever i en rosa liten bubbla och att man kan väga 2kg och äta vad man vill, för att citera Quetzala. Men det finns verkligen ett mellanting. Det är viktigt och starkt att ta upp de mörka sidorna i livet, särskilt offentligt. Quetzala verkar inte ha ett enkelt liv och det kan vara viktigt för många som delar det med henne att få läsa om sånt. MEN man kan skildra/berätta och skriva om det på olika sätt. Man kan göra det utan uppmaningar och tips på hur andra själva ska må lika dåligt som hon, för även om hon inte skriver så rakt ut så kan man verkligen få konkreta tips till t ex självsvält. Varför inte istället då använda sin blogg som följs av många destruktiva läsare till att försöka peppa både sig själv och andra? Visst man kanske inte alltid har ork till det men då kanske man inte ska ha en blogg med flera tusen läsare som varje dag påverkas negativt av det man skriver...

För även om Quetzala vägrar att vara en förebild så blir det ju på något sätt så i alla fall då hon är en offentlig person. Tough shit, men gör det bästa utav det eller sluta.

Hon säger att det är som en terapi för henne att skriva av sig om all sin skit. Är det då värt att hon ska må bättre av det som flera tusen mår sämre av? Varför sätter hon sig själv högre än andra? Jag är helt säker på att hon kan få hjälp på andra sätt som inte skadar andra samtidigt.

För hur mycket man än hatar det så har man ett ansvar som offentlig person, om man inte är beredd att ta det, tycker jag man kan söka sig till något annat.

Måste också tillägga för er som stör er så oerhört på Blondinbella och anser att hon målar upp en bild av en rosa värld. Jag tycker att varannat inlägg handlar om livets mörka sidor, men hur man kan ta sig ur det. Det är inte hennes liv som är en rosa maräng, utan det folk stör sig på är hennes fantastiskt positiva inställning till livet. Jag tror att folk irriterat skumläser och missar skillnaden mellan hennes inställning och verklighet. Synd om dom som lägger massa negativ energi på det istället för att läsa det som verkligen står och få gratis positiv energi.

/Js