Nu fick jag sådär så jag inte kan sluta tänka på Tanzania och Matanana igen... Lyssnar på alla ljudfiler jag har därifrån när Justin, Felician och vi allihopa sjunger och spelar vid elden/middagsbordet. Underbart, det går inte att beskriva den resan med ord, jag vet att jag försökt förut och misslyckats.

 

Tittar igenom alla bilderna och blir alldeles tårögd, vet egentligen inte varför. Om det är för att jag saknar, eller om det var för att man har så mycket minnen och upplevde så mycket eller om det är bara för jag älskade det så mycket. Kanske är det för att jag saknar att bara få vara "sådär" ibland. Att få vara den sidan av mig också, det är så långt ifrån det jag gör varje dag. Önskar mig lite mer av det andra ibland.

 

Rotar fram min dagbok jag skrev när jag var där som är på över 100 sidor. Blir ännu mer känslig när jag läser igenom den. Helt sjukt att man varit med om allt de där som står där i. Och så fort jag läser det känns det som om jag kan känna dofterna oh höra barnen igen. Läser om min sista dag på Moyo kwa Moyo om hur hemskt det var att försöka njuta av att jag gjorde allt för sista gången. Här är ett utdrag från dagboken min sista dag med barnen:

 

---

 

" Det var så hemskt, det känns som att de inte förstår även fast jag säger "Mimi kwenda Sweden kesho" och dom svarar "Hamna kwenda Sweden". Antar att dom är så vana att folk kommer och går... Men för mig var det iaf jättejobbigt. Jag gjorde "klapp-klapp-box-tumme-lillfingerkrok" med alla och kramade dom jag hann med. När jag kramat Ima hej då blev det för mycket och jag började gråta. Då sätter sig Eblanija i mitt knä, tittar på mig och kramar om mig. Kanske förstår de ändå..."

---

 

UUUSCH!! Nej, det får inte ha varit sista gången, får bara inte!

 

Världens bästa Ima!!!

 

 

Jag och Zawadi <3

Kom hemlös, ny och som en mycket förvirrad liten själ till oss och blev lite utav min favorit.

Justin och Felician under en av alla underbara kvällar fyllda av musik och dans

Azekia, helt bedårande med en bakgrund som ett inlåst och gömt barn. När jag var där kunde han säga Jambo och Habari? (hej, hur mår du?) Och hade även lärt sig sjunga med i Jingle bells, jag undrar hur hans utveckling har gått sen dess.

 

Eblanija, när han tappat bort sin ena sko och inte vågade gå hem... <3

 

Som sagt en underbar och föralltid oförglömlig resa, ska inte längre försöka få er att förstå. Ni måste helt enkelt ta er dit.

 

Nu ska jag somna till Mapito, This is my life, No one like you, Hallelulja och Cicilia Lind.

/Js