.

I onsdags var det nämligen precis 1 år sedan min livs största resa började på riktigt. Det går inte att beskriva de känslor jag kände då, tror inte ens att jag vill försöka förklara det här heller. Det tog mig många månader innan jag förstod hur jag skulle förklara de själv. Tänk dig då vad svårt det var att förklara för alla andra, de som bryr sig och vill veta. Jag gjorde så gott jag kunde och har fått ett helt fantastiskt stöd av de allra flesta i min omgivning. Jag har med det här också lärt mig vilka jag vill ha i min omgivning. Jag hade nog aldrig kommit såhär långt på ett år om det inte vore för alla de som stöttat mig. Låter sådär äckligt klyschigt men det är sant. Jag smider planer i mitt huvud men vet inte hur jag ska kunna visa min tacksamhet nog när det här är över. Ja, nu kan jag faktiskt säga "när" inte "om". För nu vet jag att jag klarar det och jag är inte långt borta.

.

Det är komiskt att det är en sån fruktansvärd hård kamp som tog mig flera år för att komma IN i det här. Sen tar det nästan lika mycket om inte mer kraft att ta sig UR skiten också. Men jag ångrar ingen av resorna, det här har gjort mig så mycket klokare och framförallt till den person jag är idag.

.

.

.

Det är synd att man inte kan ta några före- och efterbilder på hur man ser ut på insidan, ni hade aldrig kännt igen mig :)

.

/Js